Jag satt här om dagen och läste min tidning 

en dag såsom många förut

Jag tänkte på alla dom drömmar man drömt

som en efter en har tatt slut



då såg jag en bil av en flicka

med en skadskjuten kråka i famn

hon springer iväg genom skogen

så fort som hon någonsin kan



hon springer med fladrande lockar

hon springer på taniga ben

hon hoppas och tror och hon bönar och ber

att det inte ska vara för sent



och flickan är liten, hennes hår är ljust

hennes kind är så flämtande röd

och kråkan är klumpig och kraxande svart

om en stund är den alldeles död



men flickan hon springer för livet

hos en skadskjuten kråga i famn

hon springer mot tryggehet och värme

för det som är riktigt och sant



hon springer med tindrande ögon

hon springer på taniga ben

för hon vet att det är sant 

det som pappa har sagt

finns det liv är det aldrig för sent



jag började darra i vånda och nöd

jag skaka av rädsla och skräck

för jag visste ju alldeles tydligt och klart

att det var bilden av mig som jag sett



mitt hopp är en skadskjuten kråka

och jag är ett springande barn

som tror det finns någon som kan hjälpa mig än

som tror det finns någon som har svar



jag springer med bultande hjärta

jag springer på taniga ben

jag bönar och ber fast jag egentligen vet

att det redan är alldeles för sent

att det redan är alldeles för sent

att det redan är alldeles för sent