Polaren Pär gick ut för att ha kul en kväll
och när han kom till sans så låg han i en cell.

Sedan den dan är Pär allergisk mot polis.
Bara han ser en mässingknapp får han en kris.

Tidigt en söndagsmorgon knacka' Pär på min dörr.
Aldrig jag skådat maken till blåtiror förr.

Pär! sa jag, vem har slagit dig? Vad har du gjort, min bror?
Hur kan det komma sig att du går utan skor?

Fråga mig ej, medborgare, fråga ej hur jag mår.
Låna mig en fåtölj, släng hit en styrketår!

Jag var på väg från krogen - gående, som jag plär.
Jag var som vanligt lätt berusad! sade Pär.

Då plötsligt kom en mänska fram och kopplade ett grepp.
Kom med mig här ett tag! sa han. Men jag sa: Släpp!


Visst var jag väl berusad, men jag var kry och rask!
Så han fick sig en snyting så han stöp pladask!

Jag trodde nämligen, sa Pär, att han var homofil
men det var fel. Han var polis! Fast en civil.

Vad som därefter hände är i tät dimma höljd.
Men du kan ge dig fan på: det blir laga följd!

Jag vaknade i en cell, kastades ut på stan!
Vart mina skor har tagit vägen - vete fan.

Polaren Pär gick ut för att ha kul en kväll
men när han kom till sans så låg han i en cell.

Summan av våra laster är och förblir konstant.
Det säger Aristoteles. Och det är sant.