Enligt ryktena som gick så skulle vi inte varit där.

För döda talar inte, men vi var där jag svär .

Vi mutade in ett stycke land och gjorde det till vårt.

Vi hade egna lagar och ett eget språk.



Vi klädde oss till narrar, vi var inte till lags.

Om någon spottade på oss så spottade vi tillbaks.

Tillsammans blev vi starka ja tillsammans blev vi vi.

Vi rätade på ryggarna i vår egen monarki.



För det var vi som inte passa in eller platsade i något lag.

Det var vi som fann varandra där ingen ställde krav.

Där vände vi på hierarkin och skrattade åt allt.

Och bänkarna blev tronerna när narrarna fick kronorna.

Så buga dig åt kungarna af stan.



Vissa tittade upp på oss och andra tittade ner.

Men vi hade varandra så vad brydde vi oss om det.

För deras det blev vårat och några få blev fler.

Och har man bara vänner vad behöver man ha mer.



Men tiden den flöt på och dom böt gräset ut mot sten och när vi vände våra ryggar

tog dom bort parkbänkarna med. Men jag blir inte sne för det för jag tog med mig

mycket mer för jag kommer aldrig mer att bara ställa mig bredvid.



Ja tiden gick och vi försvann, försvann åt olika håll.

Vissa dom har kottar nu och andra spelar golf.

Och fastän bänkarna är borta flyter vattnet liksom på.

Och nya kungar kommer där andra kungar går.



För alla passar inte in eller platsar i något lag.

Se till att finn varandra där ingen ställer krav.

Där skrattar ni åt hierarkin där skrattar ni åt allt.

Och fast andra skrattar åt er så lovar jag att skratta med.

Er dom nya kungarna af stan.