Nu när tingen börjar klarna

Och allt töcken rensats bort

Blir konturerna och gränserna så skarpa

Och alla sår som rives upp

Och aldrig läkts igen

Blir blottade och huden börjar andas



Den människa som kuvas

Hon ruvar på sin hämnd;

Hon tiger aldrig stilla som i graven

Hon rustar sig för motstånd

Hon gör sig klar till strid;

Hon gör sig klar att möta morgondagen