Elisabeth:
Det syns i dina gester,
syns på din rygg,
den som kan va' så rak.

Och jag vet vad som plågar dig
men du kan va' trygg, du och jag,
vi gör gemensam sak.

Sven:
När den vill tynga ner mig,
oron jag bär,
vet jag att du finns där.

Båda:

Chorus;
Ja, och så som vi krattar gången,
så får vi gå, du och jag,
för det är vi ändå.

Elisabeth:
Molnen vid horisonten,
hotfulla grå
stormen e' här, min vän.

Båda:
Men den stormen ska också stillna
och vi ska få, du och jag,
lugnet tillbaks igen.

Om allt ska tagas från oss,
ett har vi kvar
som ingen annan har.

Chorus;
Ja, och så som vi krattar gången,
så får vi gå, du och jag,
för det är vi ändå.

Elisabeth:
Mullret har tystnat, tror jag,
inte ett ljud.
Jag hör det inte mer.

Båda:
Och det ljusnar vid horisonten,
tack käre gud, du och jag,
se hur naturen ler.

Stormen var bra för hjärtat,
bra för min själ,
gjorde oss båda väl.

Chorus;
Ja, för så som vi krattar gången,
så får vi gå, du och jag
för det är vi ändå.

Chorus;
Ja för så som vi krattar gången,
så får vi gå, du och jag,
för det är vi ändå.

Det är vi ändå.