Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.

Dagar går och kommer, medan jag knogar på.

Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.

Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.



Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.

Och när lörda'n kommer, vill jag ta mig ett rus.

Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.

Vila hos en flicka vill jag också, förstås.



Sen, så kommer sönda'n, och då vill våran präst,

att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.

Prästen kan väl sova hela måndagen men,

för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.



Så går hela veckan, alla dagar och år.

Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.

Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.

Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.



Står där, fattig bonddräng invid Himmelens port.

Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.

Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.

Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.



Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.

Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.

Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.

Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.



Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.

Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.

Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.

Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.