Tåget bara rullar, till en plats nånstans i fjärran.

Ständigt nya bilder jag ser igenom fönstret.

Aldrig nog med tid, att säga vad jag kände.

Aldrig nog med mod, att beröra vad som hände.

Att torka alla tårar sen mamma såg mig åka 

och pappa stod där vilse, ingen tid att bråka, men …

Tåget rullar på för mig genom livet. 

Genom alla platser som alltid tas för givet.

Förbi en liten pojk med ständigt ont i magen.

Som aldrig kunde känna, värmen genom slagen.

Kärlek som fick bli ensam i ett badrum.

All väntan på att snart så skulle man va vuxen.



Men tåget rusar framåt det rusar över marken.

Förbi min unga gråt till kyssarna i parken.

Till alla dumma bråk brännande i halsen.

Över någon raggning som man mött efter sista dansen 

när man bar ville få det man alltid velat smaka.

Men som aldrig ville ge en, löftena tillbaka.



Och tåget rusar på snart är resan över.

Hoppas att jag då förstått vad jag behöver.

För att läka alla sår som livet då har givit.

Men den som inte lidit har heller inte vågat (livet).



Och tåget rusar på till en plats som ingen känner 

jag ser bilderna av dig o alla svunna vänner 

speglas i en blick från någon som gick förbi mig 

med ett leende som jag, önskar jag fick ge dig. 

Jag undrar vilket öde som väntar mig på färden 

om månens svaga stråle kan lysa upp i världen 

för tåget rusar på och aldrig att det stannar 

förrän så en dag långt bort jag hör en röst som ropar nananana …



(Music: R. Cocciante Lyrics: A. Ekborg)