Fram med basfiolen, knäpp och skruva,
Skjut skruven in;
Pip och kuttra som en turturduva
För makan sin;
Släng din peruk och bulta din hjässa,
Bliv ej svartsjuk, blödig och rädd;
Lät mina ögon tårar pressa
Uppå Ulla Winblads bädd.

Fader Berg, gutår, mitt bröst mig klämmer;
Mitt hjärta känn
Hur det klappar vid var ton du stämmer
Och svider sen.
När jag ser dig, så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner,
Att mot kärlek finnes tröst.

Men mitt öga ser som i en dimma
Just Fröjas grav:
En paulun, kring vilken lampor glimma.
Drag skorna av;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rov!
Du, min vestal, till målet hastar,
Och min själ är i behov.

Si den vita barmen hur han flämtar.
Knäpp litet grand!
Si hur hon sin myrtenkrona hämtar
Utav min hand.
Si hennes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hennes sång om jungfrurs öden;
Hör du, hör du, fader Berg?

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utav.
Nu skall du dö, min nymf! - Jag tigger:
Kvickna åter i din grav!